Förvirring
Ibland händer det att jag tänker "var är jag?".
Jag ska förklara. Först bodde jag i Sävar i 19,5 år. Sen flyttade jag till en lägenhet i Umeå. Sen flyttade jag hem igen över sommaren. Sen bodde jag på Kantorn en månad. Sen bodde jag i Sävja en månad. Och nu bor jag på Kantorn igen, i huset mittemot där jag bodde förrut.
Är det konstigt att jag blir lite snurrig? Och på varje ställe så skapar man sig ju sitt eget hem. Sin tillvaro. Man sover och vaknar upp i en säng. Man kokar sina frukostägg och cyklar till skolan på en väg som man lär känna utan och innan. Man uppäcker promenad- och joggingrundor. Sen helt plötsligt ändras allt och man vaknar upp i en annan säng, kokar ägg på en annan spis, cyklar en annan väg till skolan, promenerar på andra vägar.
Och det är ju inget fel med det, absolut inte. Faktum är att jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv. Förrut har jag alltid trott att jag är väldigt hemmakär och vill ha mitt eget så jag kan känna mig trygg. Men nu har jag lärt mig att det går att vakna upp i olika rum, i olika sängar och koka ägg på olika spisar. Men det är klart att det är skönt att äntligen sätta sig ner på riktigt och känna att här bor jag. På riktigt.
Men ibland blir jag som sagt lite förvirrad. När jag är ute och promenerar i mörkret så kan jag ibland fundera under en millisekund var jag befinner mig. I Sävar? I Umeå? Eller i Sävja? För där i mörkret, under gatlycktorna och strilande regn så är det inte så självklart. För mörker och gatlycktor och regn är desamma överallt.
Och ibland händer det att jag nästan vill nypa mig i armen; är det här på riktigt?! Bor jag verkligen i Uppsala? Som jag har längtat så mycket efter ända sedan gymnasiet? Kan man verkligen trivas så här bra? Med klassen? Med utbildningen? Herregud, jag har ju kommit in på sjukgymnastprogrammet, det måste vara en dröm!
Jag tycker det är en ynnest att leva i sin dröm. Förvirrande, men ack så roligt.
Jag har blivit duktig på att packa. Och packa upp.
Jag ska förklara. Först bodde jag i Sävar i 19,5 år. Sen flyttade jag till en lägenhet i Umeå. Sen flyttade jag hem igen över sommaren. Sen bodde jag på Kantorn en månad. Sen bodde jag i Sävja en månad. Och nu bor jag på Kantorn igen, i huset mittemot där jag bodde förrut.
Är det konstigt att jag blir lite snurrig? Och på varje ställe så skapar man sig ju sitt eget hem. Sin tillvaro. Man sover och vaknar upp i en säng. Man kokar sina frukostägg och cyklar till skolan på en väg som man lär känna utan och innan. Man uppäcker promenad- och joggingrundor. Sen helt plötsligt ändras allt och man vaknar upp i en annan säng, kokar ägg på en annan spis, cyklar en annan väg till skolan, promenerar på andra vägar.
Och det är ju inget fel med det, absolut inte. Faktum är att jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv. Förrut har jag alltid trott att jag är väldigt hemmakär och vill ha mitt eget så jag kan känna mig trygg. Men nu har jag lärt mig att det går att vakna upp i olika rum, i olika sängar och koka ägg på olika spisar. Men det är klart att det är skönt att äntligen sätta sig ner på riktigt och känna att här bor jag. På riktigt.
Men ibland blir jag som sagt lite förvirrad. När jag är ute och promenerar i mörkret så kan jag ibland fundera under en millisekund var jag befinner mig. I Sävar? I Umeå? Eller i Sävja? För där i mörkret, under gatlycktorna och strilande regn så är det inte så självklart. För mörker och gatlycktor och regn är desamma överallt.
Och ibland händer det att jag nästan vill nypa mig i armen; är det här på riktigt?! Bor jag verkligen i Uppsala? Som jag har längtat så mycket efter ända sedan gymnasiet? Kan man verkligen trivas så här bra? Med klassen? Med utbildningen? Herregud, jag har ju kommit in på sjukgymnastprogrammet, det måste vara en dröm!
Jag tycker det är en ynnest att leva i sin dröm. Förvirrande, men ack så roligt.
Jag har blivit duktig på att packa. Och packa upp.
Kommentarer
Trackback
