mynameissophia

Jag är rädd för massor av saker.

Jag är rädd för mörkret.
Jag är rädd för skuggor.
Jag är rädd för att gå nära tjocka, höga häckar och buskar när det är mörkt; det kommer att sticka ut händer och grabba tag i mig.
Jag är rädd för spindlar.
Jag är rädd för att komma för sent.
Jag är rädd för att missa bussar.
Jag är rädd för svininfluensan.
Jag är rädd för att dö.
Jag är rädd för våldtäksmän, kidnappare, tjuvar och banditer.
Jag är rädd för att kugga på tentor.
Jag är rädd för att hälsenan ska gå av.
Jag är rädd för att svälta ihjäl.
Jag är rädd för att bli tjock.
Jag är rädd för att inte hitta någon att dela mitt liv med.
Jag är rädd för att sjunga inför folk; jag kan inte sjunga.
Jag är rädd för att köra på djur när jag kör bil.

Oj, vilken rädd och ängslig liten varelse jag skulle kunna vara. Alldeles skör och bräcklig. Vågar inte gå utanför huset. Men så är det ju inte förstås. För man kan inte låta rädslor ta över ens liv. Man kan anpassa sig till dem till en viss gräns. Och vissa rädslor är ju bra; som till exempel rädsla för giftiga ormar, eller våldtäktsmän. För sånt är ju farligt på riktigt.

Men det får inte gå till överdrift. Som till exempel min rädsla för spindlar. För några år sedan vågade jag inte gå barfota på vår gräsmatta. Jag hade väldigt svårt för att sitta på en solstol på altanen och sola; såg spindlarna överallt. Såg jag en spindel inomhus hoppade jag till och ropade efter någon som kunde döda den. Fanns det ingen hemma så stängde jag dörren till rummet och gick inte in där på ett tag. Sen kunde jag gå in för att leta den - och då var den förstås borta. Det började krypa längs armarna och skräcken trängde sig på. Är den över mig? Under kudden? Kryper den upp längs mitt ben? Alltför många gånger har spindlar fått mig att gråta. Fått mig att inte kunna göra saker, som att sola på altanen.

Men det har blivit bättre. Kanske på grund av ålder? Kanske på grund av erfarenheter? För genom åren har jag ju lärt mig att spindlar inte hoppar upp på ens arm och biter sig fast eller nåt sånt. Ser jag en spindel på friggebodsdörren så kan jag ändå öppna dörren och lämna kubbspelet - lite rädd ändå - men av erfarenhet så vet jag att spindeln med största sannolikhet kommer att sitta kvar på samma ställe, och inte hinna springa till dörröppningen och väva ett supernät på två sekunder så jag inte kommer ut.

När jag flyttade hemifrån i våras så var jag själv tvungen att ta tag i problemet när en spindel kom in. Så jag tror att det är bra ibland, att man tvingas ta tag i sina rädslor. Iaf när det gäller saker som spindlar, myror, spöken (?) eller sånt.

Hur tänker ni kring rädsla och vad är ni rädda för?