Det är ett monster i min källare
Det var imorse jag såg den. Monstret. Ondskan från hell. Jag stod vid min säng och packade det sista i väskan, redo att cykla iväg till skolan. Och då - då ser jag hur något rör sig på väggen och jag hoppar till.
Världens största spindeln.
Jo, jag lovar. En sån där spinkig jävel med flera centimeter långa ben. Och den går över väggen, viftar med sina äckliga ben och jag blir så nervös. Men vad ska jag göra? Jag måste ju cykla iväg (fysatan, det var motvind och 1,3 plusgrader ute när jag åt frukost), och inte finns det någon vaken person i huset att ropa på.
När jag kom hem igen och öppnade dörren till min källare kom jag ihåg monstret. Jag gick sakta in, spanade längs väggar, golv och tak. I soffan, på bordet. Jag kan inte hitta monstret. Och det är det värsta jag vet. Helt seriöst. För jag vet ju att monstret är här någonstans och den kan komma fram precis när som helst. Utan förvarning. Klättra uppför mitt ben, kika fram bakom datorn, krypa på min arm, fira ner sig över mitt huvud.... AAAAHHHHH!!! Det kryper i hela kroppen och jag vet inte vad jag ska göra! Nu sitter jag ju ändå här i soffan. Spanar mot väggen ibland. Så fort jag ser något monsterliknande hoppar jag till. När jag skulle gå upp till köket så såg jag en mattfrans som spretade och jag hoppade faktiskt till och hjärtat slog ett extra slag.
Men vad ska jag göra om jag hittar monstret? Jag ser två utvägar: 1) om monstret är på golvet så kan jag kasta en bok på denne. Annars 2) måste jag gå med svansen mellan benen och be någon här i huset ta bort monstret. Något annat är en möjligt.
Nu över till en betydligt trevligare incident! Som jag skrev tidigare infann sig en sedvanlig motvind from hell när jag skulle cykla till skolan. Benen kändes som bly och jag kom några minuter för sent till första föreläsningen (vilket ju iofs inte gör något, om det inte hade varit för det faktum att om man kommer sent hamnar man längst bak i salen och får kisa så man får ont i pannan om man ens orkar försöka se något.) Men idag! Idag inträffade det högst sällsynta fenomenet medvind!
Jo, du hörde rätt. Medvind. Någon gång tyckte jag mig till och med se halsduken fladdra lite framåt! FRAMÅT! Det gick ju visserligen inte fort (att cykla fort är inte min grej, har aldrig varit, kommer aldrig att bli), men det kändes iaf inte som att jag skulle dö mitt på vägen. Det var nästan behagligt! Pieace of cake, tänkte jag och trampade på, tills jag kom till 0,5 graders uppförslutning och jag återigen förbannar mina svaga ben, dåliga kondotion och opumpade däck (jo, jag inbillar mig att det är de opumpade däckens fel att det går så tungt, men jag är helt oförmögen att göra något åt det, cykelpumpar har heller aldrig varit min grej, de funkar inte i min närvaro).
Nåväl, det har väl överlag varit en helt okej dag. Föreläsningar på förmiddagen om Cetrala nervsystemet, där jag den mesta delen av tiden ansträngde mig för att inte somna sittandes och efter lunchen satt jag med några och svarade på instuderingsfrågor till typ klockan 4. Nu ska jag ge mig ut i kylan och jogga några steg.
Just det! Jag råkade handla på ICA idag för 83 kronor. Det ger mig 13, 50 kvar att leva på till på fredag. Köpstopp för min del alltså. Tjohoo, jag är helt dum i huvudet.
Adjöss!
Världens största spindeln.
Jo, jag lovar. En sån där spinkig jävel med flera centimeter långa ben. Och den går över väggen, viftar med sina äckliga ben och jag blir så nervös. Men vad ska jag göra? Jag måste ju cykla iväg (fysatan, det var motvind och 1,3 plusgrader ute när jag åt frukost), och inte finns det någon vaken person i huset att ropa på.
När jag kom hem igen och öppnade dörren till min källare kom jag ihåg monstret. Jag gick sakta in, spanade längs väggar, golv och tak. I soffan, på bordet. Jag kan inte hitta monstret. Och det är det värsta jag vet. Helt seriöst. För jag vet ju att monstret är här någonstans och den kan komma fram precis när som helst. Utan förvarning. Klättra uppför mitt ben, kika fram bakom datorn, krypa på min arm, fira ner sig över mitt huvud.... AAAAHHHHH!!! Det kryper i hela kroppen och jag vet inte vad jag ska göra! Nu sitter jag ju ändå här i soffan. Spanar mot väggen ibland. Så fort jag ser något monsterliknande hoppar jag till. När jag skulle gå upp till köket så såg jag en mattfrans som spretade och jag hoppade faktiskt till och hjärtat slog ett extra slag.
Men vad ska jag göra om jag hittar monstret? Jag ser två utvägar: 1) om monstret är på golvet så kan jag kasta en bok på denne. Annars 2) måste jag gå med svansen mellan benen och be någon här i huset ta bort monstret. Något annat är en möjligt.
Nu över till en betydligt trevligare incident! Som jag skrev tidigare infann sig en sedvanlig motvind from hell när jag skulle cykla till skolan. Benen kändes som bly och jag kom några minuter för sent till första föreläsningen (vilket ju iofs inte gör något, om det inte hade varit för det faktum att om man kommer sent hamnar man längst bak i salen och får kisa så man får ont i pannan om man ens orkar försöka se något.) Men idag! Idag inträffade det högst sällsynta fenomenet medvind!
Jo, du hörde rätt. Medvind. Någon gång tyckte jag mig till och med se halsduken fladdra lite framåt! FRAMÅT! Det gick ju visserligen inte fort (att cykla fort är inte min grej, har aldrig varit, kommer aldrig att bli), men det kändes iaf inte som att jag skulle dö mitt på vägen. Det var nästan behagligt! Pieace of cake, tänkte jag och trampade på, tills jag kom till 0,5 graders uppförslutning och jag återigen förbannar mina svaga ben, dåliga kondotion och opumpade däck (jo, jag inbillar mig att det är de opumpade däckens fel att det går så tungt, men jag är helt oförmögen att göra något åt det, cykelpumpar har heller aldrig varit min grej, de funkar inte i min närvaro).
Nåväl, det har väl överlag varit en helt okej dag. Föreläsningar på förmiddagen om Cetrala nervsystemet, där jag den mesta delen av tiden ansträngde mig för att inte somna sittandes och efter lunchen satt jag med några och svarade på instuderingsfrågor till typ klockan 4. Nu ska jag ge mig ut i kylan och jogga några steg.
Just det! Jag råkade handla på ICA idag för 83 kronor. Det ger mig 13, 50 kvar att leva på till på fredag. Köpstopp för min del alltså. Tjohoo, jag är helt dum i huvudet.
Adjöss!
Kommentarer
Postat av: Anna
I know the feeling. Vår källare är småkrypens paradis. Förutom maskar och silverfiskar är den senaste i raden den absolut största spindeln jag sett. Jag var nästan apatisk av skräck innan jag kom upp därifrån och meddelade Robert. Eftersom spindeldödande ingår i pojkvänsskyldigheter gick han ner medan jag väntade och återkom på tre sekunder, vitblek och med ett "Jag gör det inte, den är MUTERAD!".
I övrigt tycker jag att man kommer långt på 13,50. Du får 27 bugg (om det är dyrt och modernt får du 13 och ett halvt). Det kan du tugga på och lura magen att du är mätt tills imorgon.
Trackback
