mynameissophia

I eftermiddags fick jag en plötslig vision om att det skulle vara kul att kolla om det fanns någon svamp vid vårt svampställe. Så jag gjorde slag i saken; stoppade fötterna i mina nya gummistövlar och satte mig på cykeln. Jag kom fram, letade lite, och mycket riktigt! Jag hittade några kantareller! Gula, stora, fina. Som guld. Hittade några till. Sen verkade det ta slut så jag vände om för att gå tillbaka till cykeln. Men då hittade jag en annan stig längs med ån och gick dit...

Och tur var väl det för där växte massor av guld! Pulsen gick upp, jag kikade mig över axeln och plockade så fort jag kunde. Fick nästan sätta livet till för att kunna plocka dem; jag nästintill kröp på marken, under buskar och småträd, försiktigt för att inte drutta ner i ån. Och spindelfobin - den fick jag vänligt men bestämt knövla ihop och gömma långt bak i huvudet. Jag fokuserade på svampen; om jag börjar leta efter spindlar så ser jag bara spindlar och då är det kört. Så jag koncentrerade mig bara på mitt  guld. Tillslut hittade jag inget mer så jag skyndade mig tillbaka till cykeln och la påsen i cykelkorgen. Pulsen ökade ytterligare - påsen var ju genomskinlig! Hur kunde jag vara så dum?! I mitt plötsliga och intensiva svamprus var jag helt övertygad om att någon skulle hoppa på mig och stjäla mitt guld. Trampade så fort jag kunde hem. Pjuh, jag klarade det, alla mina kantareller överlevde. 0,6 kg visade vågen. Svampen åkte i stekpannan och lite av guldet blev till en delikat kantarellomelett med massor av västerbottensost till mig och mamma. Vardagslyx, I tell you.



Såhär glad var jag mitt i mitt svamprus!


Åhhh...


Gott!

Vart jag plockade kantarellerna? Hemligt ju!