mynameissophia

Alla som känner mig vet förmodligen om att jag högst ogillar spindlar. Det är inte så att jag skriker och springer iväg och gömmer mig så fort jag ser en spindel, men jag undviker dem så mycket jag kan. Eftersom jag själv helst inte dödar en spindel (vill inte vara nära den) brukar detta ofta resultera i "Mammaaaaaa! Kom och ta bort spindeln!!" (pappa ogillar också spindlar).

Nu är det ju dessvärre så att jag bor själv och inte har någon att ropa på. Detta är något jag funderat på länge - hur skulle jag göra? I helgen hände det. En spindel hade mage att ta sig in i min lägenhet - från balkongen, jag såg den för några veckor sen. Den satt brevid fönstret, på väggen. Tänkte att tja, den kanske stannar där. Jag tycker om när spindlar står stilla, då vet man åtminstonde vart man har dem, så man kan undvika dem. Men det här monstret gick runt hela tiden! Upp i taket, ner på väggen... Ibland såg jag den inte och då fick jag lite panik. Då kan den ju vara varsomhelst!!!

Imorse fick jag nog. När jag stog och stekte ägg och bacon till frukost så drog jag ner fläktkåpan och DÄR - spindeln satt där, fem centimeter från mitt ansikte! Då hoppade jag till må ni tro. Jag blev så arg på den så jag nästan började gråta. Sen firade den ner sig mot spisen! För att rädda mitt stackars ägg från spindeln letade jag fram ett köksredskap och föste ner spindeln på golvet. Sen gick jag till bokhyllan för att leta reda på den fetade bok jag kunde hitta - en ordbok. Gick tillbaka till köket, smög fram till det lilla monstret och PANG! Spindelmos. Trampade lite på boken för att vara på den säkra sidan. Sedan lät jag boken ligga där tills jag skulle göra middag. Då var boken liksom ivägen. Med lite ångest lyfte jag på boken. Sån tur var så syntes det knappt att det var en spindel där, så jag kunde ta lite hushållspapper och gnugga bort sörjan.

Känner mig lite stolt! Jag klarade det. Ett steg i rätt riktning. Det var ett riktigt hårt prov vill jag lova. En stark kvinna reder sig själv.