mynameissophia

YES, mitt mål är nått! Jag sprang Tjejmilen på under en timme, närmare bestämt 58 minuter och 30 sekunder. Jag. Är. Så. Himla. Stolt. STOLT. Och glad! Loppet gick hyfsat bra. Jag började i ganska lugn takt, för att sedan öka hela tiden. Fem kilometer gick ganska fort. Förra året kändes det som att banan aldrig tog slut, men nu när jag kände igen mig så gick det fortare.

En kilometer kvar. Massor med folk som hejar. Jag orkar inte ens försöka se oberörd ut, måste ägna alla krafter åt att komma i mål levande. Jag ska kuta hela vägen in i mål, en kilometer är ju inte så långt. Under en timme, under en timme, under en timme. Just det, fan; seg uppförsbacke vid niokilometersskylten. Äh, jag ökar lite. Inte bra Sofia, illamåendet kommer som ett brev på posten; utmattad+ backe+ öka farten= självplågeri. Måste sakta ner lite till. Jag vill ju inte spy när alla tittar på. Fotograferna börjar dyka upp. Försöker se glad ut. Snart i mål. Där är mål! Jävlar, jag kommer att klara det under en timme! Kuta! KUTA! KUUUTA! (observera att det inte går fortare, bara i mitt huvud). Jag springer över mållinjen, lägger upp foten på en bänk och låter en person klippa bort chippet. Försöker att inte tänka på illamåendet. Jag är i mål. Äntligen!

  Ser jag inte lite död ut, månne? Ca 500 m innan mållinjen.