Blondinlotta
Jag har länge velat färga ljusa slingor, så det ser så där solblekt och naturligt ut. Så igår gjorde mamma och jag slag i saken och jag drog på hättan och knöt en prydlig rosett uinder hakan. Jag genomlider en dryg halvtimmes smärta när mamma gräver i skallen för att dra upp slingor. (Det känns som pinnen gräver in i hjärnan! Är det bara jag som är så känslig, eller?! Ska det kännas så??) Resultatet? Nog blev det blont alltid. För blont. Det såg onaturligt ut, som en peruk, det var inte alls jag. Det kändes som om det lös. Tveksam om jag ens skulle våga gå till skolan idag, men jag satte upp luggen, som var värst, och äntrade skolan, med alls blickar på mitt lysande hår... Typ, i min fantasi iaf. Okej, alla sa att det var fint, men nu är det ju faktiskt så att det är mitt hår och det är jag som ska bära det, alltså måste jag känna mig bekväm i det. Och det gjorde jag inte.
Så. Nu har mamma hjälpt mig att tona det i någon mellanblond färg och jag tror att det blir bra. Det är fortfarande ljust, men kanske inte lika lysande.
Jag är nog inte menad att vara platinablond. Inte heller brunett. Jag är fast i mellanmjölkens land; råttfärgat. Då smälter man in.
Du är fin i allt, sockertopp.
Jag tycker att det blev jättebra! men det viktigaste är ju att du själv trivs i det!
